Men jag börjar tvivla på mitt förhållande.
Jag vill ha spänning, jag vill göra något nytt.
Det är samma gamla visa i detta förhållandet.
Jag blir galen.

Jag älskar honom, jag vill vara med honom.
Men ändå inte, för jag vill något nytt.
Får jag uppmärksamhet av killar på krogen så vill jag kyssa dom.
Bara för att veta.. hur det är liksom.
Har inte varit singel på ett bra jävla tag.
Jag saknar ibland singellivet. Men jag vet att jag är förhållandetypen.

Det känns som om jag aldrig mer kommer få en pojkvän om jag gör slut.
Ingen kommer vilja ha mig. Men jag får ont i hjärtat.
Min kille känns mer som en myskompis.
Jag har inte ens sex med han nå mer, för att jag inte känner den attraktionen längre.
Jag vill ha något nytt. Något fresht. Något annorlunda.
Men vågar jag göra slut? Vågar jag ta det steget?
Nej, det tror jag inte.

Han skulle bli så himla förstörd. Så himla ledsen.
Jag med såklart.
Det har blivit en vana för mig det här.
Det är samma sak om och om igen.

Jag är hos honom på dagarna, sover här ibland, har sex.
På helgerna ses vi aldrig, för då är vi upptagna på olika håll.
Vi pratar och disskuterar ibland.
Han blir irriterad och höjer rösten. Jag försöker förklara vad jag menar, men det hjälper inte.
Och sen börjar allting om.

Han är dock väldigt duktig på att ge mig komplimanger, det överröser han mig med.
Jag ger också komplimanger som jag menar såklart.
Men det var längesen jag sa att jag var K.Ä.R.
Ordet kär är jag inte längre, tror jag. Älskar honom bara. Men inte kär.
Vi har alltid sagt att är vi inte kära längre så är det slut.
Men vill jag att denna trygghet jag har ska ta slut?
Och isf, när? Det känns aldrig rätt att ta det väldigt stora beslutet.

Och som sagt - vill jag det?
Är jag beredd på att säga adjö till min första kärlek?
Är det för tidigt? Är det försent?
Är jag redo?

Hur vet man att man inte är kär längre?